Efter 155 mils resa t o r Norge så kom vi hem i söndags kväll med lilla “Sulan”. 
Sulan var jätteduktig på hemresan. Annette fick köra första biten så att jag skulle kunna ha Sulan i min famn. Efter ett par timmar blev det min tur att köra så då fick Sulan ligga där bak. Första stoppet vi gjorde så började han skrika men blev ganska snart tyst igen. Efter detta så var han helt lugn och nöjd vid varje stopp. Lite mat- och toalettpauser blev det förstås.
Kära nån så söt man kan vara och så fort man fäster sig vid den lilla. Sulan är alltså Kängans son och det verkar minnsann som om Kängan är lite stolt över vad han har tillverkat.
Men titta… jag tror minsann han redan gör skäl för sitt namn! 
Hej Tina! Längesen, eller hur!? Men vilken söt liten sak….hur många har du nu? Vi hörs! Lena
Åssa söt man kan vara då =) å välkommen till 2000-talet då bloggen finns, 😉
Velkommen i blog verden:-) SÅåååååå kjekt at vi kan få følge livet deres uten og måtte maile eller ringe!
Sulan er dypt savnet og vi gleder oss til å få møte han igjen en gang! Se om dere kan til Danmark neste år og evt mail meg så kan dere få mail adressen til plassen vi skal bo for å evt høre om det er flere ledige plasser!
Suss lille Sulan + Kängan fra oss