Efter 155 mils resa t o r Norge så kom vi hem i söndags kväll med lilla “Sulan”. 
Sulan var jätteduktig på hemresan. Annette fick köra första biten så att jag skulle kunna ha Sulan i min famn. Efter ett par timmar blev det min tur att köra så då fick Sulan ligga där bak. Första stoppet vi gjorde så började han skrika men blev ganska snart tyst igen. Efter detta så var han helt lugn och nöjd vid varje stopp. Lite mat- och toalettpauser blev det förstås.
Kära nån så söt man kan vara och så fort man fäster sig vid den lilla. Sulan är alltså Kängans son och det verkar minnsann som om Kängan är lite stolt över vad han har tillverkat.
Men titta… jag tror minsann han redan gör skäl för sitt namn! 
